llenodevida

Ikväll laddar jag upp inför julhelgen nästa vecka med julgasque på V-Dala nation. Det blir julbord, fina klänningar, killar i kostym och dans. Det är verkligen ett perfekt sätt att ladda upp på. Det blir att göra sig iordning tidigt då hår och smink ska vara perfekt!  

Jag laddar just i detta nu också inför julen hemma. Jag har nämligen bestämt mig för att ha en vegetarisk jul i år och därmed letar jag efter goda, juliga recept. Det kommer bli kul att förbereda :) 

Det är faktiskt mindre än en vecka kvar tills jag åter igen sätter fötterna på Alvestas perrong och den småländska marken. Att jag har familjen som bakgrundsbild på datorn säger en hel del om hur mycket jag saknar dem! :)



Bilderna är från förra året. Ni må tro att jag blev glad för bilderna när jag upptäckte dem i mailen.

http://storyofstuff.com/capandtrade/

Idag är det nobeldag, min namnsdag och dopdag. 10 december är dagen då det händer (hände)!

Igår hade alla vi LBU-are (landsbygdsutvecklare) julfest. Lärarna och vi var bjudna, tvåorna annordnade. Jag blev faktiskt positivt överraskad över all mat, underhållning, sånghäftena, upplägget och bordsällskapet. Det som dock gjorde att jag inte kunde njuta fullständigt var tröttheten som hängde över mig. Efter en hård utgång i tisdags och både morgonar då jag försovit mig och nätter jag inte kunnat sova så har min dygnsrytm spårat ur. Det är skönt att det då finns torsdagar som är lediga (läs: inläsnings) dagar. Jag har fått min sovmorgon, äntligen.

Det tåls också att nämnas att det är "Mammas pojkar" ikväll, kl 20.00. Det ska inte missas och sällskapsrummet här i huset ska nu invigas för detta härliga program. Jag säger bara: Tummen upp!

Jag har nu länge funderat på när solen kommer tillbaka? Det verkar nästan som att den har en viktigare uppgift någon annanstans eller har rest bort på obestämd tid. Det var länge sedan den kom igenom de tjocka, gråa molnen och kanske pågår just nu en hård kamp mellan sol och moln.

Det är kanske tråkigt att säga det men kommer inte fina vinterdagar snart så ger jag upp och börjar längta efter våren. Jag tappar alltså hoppet, det sista som överger människan, och allt det pga att solen är min energikälla. Big time!

GLÄDJE. SKRATT. LYCKA. LIV.

Finns det ett tillskrivet status som är utanför släktskap och genus?

En fråga som, i min värld, tillhör fredagens seminarium. En fråga där svaret ännu inte finns.

En känsla kan ibland vara svår att förstå sig på. När är man lycklig, när är man ledsen och måste man skratta eller gråta för att visa dessa känslor? Räcker det med att man ler eller att man har mungiporna nere för att man kan beskriva vad som sker inombords? Förstår folk om man verkligen menar något mer än att man bara har en dålig dag?

Jag kan ibland känna att när jag är som mest nere så försöker jag dölja detta genom att vara glad. Det är fult att visa sina svagheter i dagens samhälle. Man måste vara stark och uppåt, alltid. Min lycka är dock ofta "riktig" lycka och behöver inte alls härstamma i något som upprör mig. Men känner ni igen sättet att reagera på? Rädslan för att släppa in någon för nära inpå livet? Rädd för att någon ska få veta ens brister och problem att hantera situationer? 

Aja, det är bara spekulationer på och reflekterande över mina tankegångar just nu. Inte min mening att låta verken dryg eller djup. Fundera måste man dock få göra...  

Jag såg föresten Nina Ramsby för första gången igår och det var bra. Det var bra akustik, naket framträdande och härliga toner. Det var kanske så att det var hennes förtjänst att tanken om glädje och sorg kom upp. Konserten var väldigt känsloladdad och det bidrar oftare till vidare tankar.