Funderingar
En känsla kan ibland vara svår att förstå sig på. När är man lycklig, när är man ledsen och måste man skratta eller gråta för att visa dessa känslor? Räcker det med att man ler eller att man har mungiporna nere för att man kan beskriva vad som sker inombords? Förstår folk om man verkligen menar något mer än att man bara har en dålig dag?
Jag kan ibland känna att när jag är som mest nere så försöker jag dölja detta genom att vara glad. Det är fult att visa sina svagheter i dagens samhälle. Man måste vara stark och uppåt, alltid. Min lycka är dock ofta "riktig" lycka och behöver inte alls härstamma i något som upprör mig. Men känner ni igen sättet att reagera på? Rädslan för att släppa in någon för nära inpå livet? Rädd för att någon ska få veta ens brister och problem att hantera situationer?
Aja, det är bara spekulationer på och reflekterande över mina tankegångar just nu. Inte min mening att låta verken dryg eller djup. Fundera måste man dock få göra...
Jag såg föresten Nina Ramsby för första gången igår och det var bra. Det var bra akustik, naket framträdande och härliga toner. Det var kanske så att det var hennes förtjänst att tanken om glädje och sorg kom upp. Konserten var väldigt känsloladdad och det bidrar oftare till vidare tankar.
