llenodevida

Jag minns första gången jag hörde Ane Brun. Det var sittandes på en buss på en otroligt dålig väg mellan två städer i Centralamerika. Hon gav mig lugn och även idag så fungerar det. Lugnet infinner sig..

Jag kommer på mig själv med att känna mig vuxen, alldaglig och normal. Hur kul låter det? Det måste ske en förändring genast!

Jag suktar efter äventyr!

Helgen som varit har haft mycket gott att bjuda på. Det har varit första advent och med detta kommer automatiskt julkänslan för många, så även för mig. Efter fredagens partaj var man kanske inte allt för pepp på att gå upp till julmarknad på lördagsmorgonen men jag kom upp och glad är jag för det.

Det är så mysigt med julmarknaden! I Uppsala känns det som att det borde vara extra stort på något sätt och känslan var nog minsan lite annorlunda jämfört med hur det brukar kännas hemma. Julmusiken spelades, glöggen ångade och barnen hade sina lyckorus. Även adventsgudtjänsten med kusinerna var otroligt mysig och man fick in adventskänslan bra. Igår tändes första ljuset i korren och det bjöds på fika. Härligt!

En vecka full med plugg både dagtid och kvällstid ligger framför fötterna och så är det med det.. Det är bara att bita ihop!

Hemresan från Spanien var lång och direkt när jag kommit innanför dörren på söndagen så var det dags att packa om väskan för att bege sig ännu en gång. Under hela vecka 47 befann jag mig nämligen i Östhammar kommun, tillsammans med alla Landsbygdsutvecklingsagronomer, för att arbeta med vårt klassprojekt.

Under veckan som gick fick vi information/föreläsningar av utvecklingsgrupper, näringslivschef, fritidschef, personer på stan mfl. Då vi nu håller på med grupparbete så var också intervjuer en viktig del i besöken.  Det var en rolig vecka och speciellt roligt var det att tillbringa en vecka med klassen. Jag kommer på mig själv flera gånger över att vara glad att jag hamnat just där jag hamnat och att de människor som finns runt omkring mig faktiskt är så hjälpsamma och vänliga. En klassresa skulle kunna bli så mycket värre än vad den blev. Man såg människor som hjälpte till i tid och otid, lärare som fanns med under fritidsaktiviteterna, diskussioner som löstes upp i närmare kontakt och en gemenskap i grupprummet under "Bonde söker fru". Det är härligt! Keep the good work..

Rubrik - Citerat från läraren av Lokala Perspektiv.

Hola!

Det var ett tag sedan det skrevs men jag har allt berättigande till detta. Livet är fullt av nya upptåg och de senaste veckorna har varit extra intensiva.

Jag reste som ni vet till Spanien för två veckor sedan och det var helt underbart. Svensk sommar ännu en gång och trevligt sällskap. Det kan inte bli bättre :) Att jag dessutom fick se hur det fungerade i en au pair-familj var både nyttigt och bra. Jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle ha passat in och att jag föredrar studier framför att jobba på detta sätt. Nu menar jag såklart inte att familjen som Anna jobbade hos var dålig eller att hennes dagar var extremt tråkiga. Jag tittar bara till mig själv och förstår att jag dels inte skulle kunna ta ansvar över ett barn och dels att arbetet kändes för statiskt för min del. Jag behöver effektivitet och aktiviteter med förändring.

Jag kände ändå genast att Spanien och Madrid skulle kunna vara något för mig, helst inom en snar framtid. Det skulle kunna vara ett land som jag gör ett utbyte med genom skolan. Jag avgudar spanjorer även om dem är mer lika oss till sättet än folk från latinamerika. Det har alltid en viss längtan hos mig till ett färgrikt land där spanskan är modersmål, människorna mer passionerade och klimatet varmare. Det är svårt att sätta ett finger på känslan. Den bara finns där.

Ett annat land är fullt av möjligheter och fullt av nya saker att prova på. Jag har numera kört bil i ett annat land än Sverige, tittat på utsikter och slott, åkt både metro och tunnelbana till Madrid, haft en konversation på spanska med en spanjor, fikat x gånger på starbucks, sett Fransisco Francos grav och festat till klockan 8 på morgonen. Jag är faccinerad över Anna, dessa saker är vardagsmat för henne nu och hennes språkkunskaper är otroliga efter så kort tid :)

Jag vill också passa på att tacka Anna och Fanny ännu en gång! Det är tack vare er som resan blev så bra som den blev! Ni är fantastiska. Ni är människor som får en glad oavsett vad! Jag är glad att ni finns! Anna, du är världens bästa värd och Fanny en härlig resekamrat! Top Notch!

Jag är lycklig! Idag är en bra dag, förhoppningsvis fortsätter ruset även imorgon och fram tills nästa vecka.

På onsdag åker jag nämligen till Spanien och det kan dels vara därför lyckan finns inom mig som ett rus. Det tåls att nämnas igen att jag lääängtar. Snart är väskan packad och jag drar mig bort till landet där de talar språket som jag älskar! Woho, är dagens uttryck!

Det är den 5:e november idag. Det betyder att det är ett helt år sedan Märta och jag begav oss iväg för ett 6 månaders långt resäventyr i Centralamerika. När vi hoppade på tåget i Alvesta med våra packade väskor visste vi ingenting om framtiden. Vi hade en resrutt och allt det andra fixat, men all lärdom som vi sedan fick var fortfarande då obefintlig. 

Resan till denna del av världen är något jag aldrig kommer ångra eller glömma. Resan kommer ligga bakom pannbenet i all evig framtid som något otroligt! Jag är så glad att vi vågade, trots alla varningar från nära och kära.

Det är platser som vi upplevt som jag önskar att alla människor kunde få ta del av, platser som förevigt kommer behållas i mitt hjärta och som jag förhoppningsvis kommer kunna uppleva igen inom en snar framtid.

Jag är drogad av vaccin.
Det känns så tydligt.

Jag fick min dos igår och nu är jag i en annan värld. Cyklingen ut till skolan var jobbig, föreläsningen var extremt jobbig, under matlagningen gick det knappt att tänka och nu vet jag knappt vad jag skriver.

Jag har tunghäfta och ska nu dra mig tillbaka i en film.
Ingen mening att försöka studera i detta tillstånd.

Tack för mig!